Vid Stångehuvud – naturreservat sedan 1982 – har bohusgraniten sin sydligaste landfasta utlöpare. Graniten som bildades för cirka 920 miljoner år sedan var eftertraktad bland stenbrytningsföretag under andra halvan av 1800-talet. I närmare 50 års tid bröts granit i delar av Stångehuvudområdet.
Calla Curman (1850–1935), gift med Carl Curman (1833–1913), badläkare, professor och grundare av Lysekil som badort, var en av dem som med oro såg hur Stångehuvud naggades i kanten alltmer. Under åren 1916-1920 köpte Calla Curman in stora delar av de kvarvarande partierna av det vackra granitlandskapet. På så sätt räddade hon detta åt eftervärlden, undan från den alltmer utbredda stenbrytningen.
1925 överlämnade Calla Curman Stångehuvudområdet som gåva till Kungliga Vetenskapsakademien och inrättade samtidigt Carl och Calla Curmans stiftelse. Av gåvobrevet från den 3 november 1925 framgår att området ska ”förvaltas och för all framtid såsom ett naturminnesmärke bevaras”.
Stiftelsens uppgift är än idag att hålla ett ”vakande öga” över Stångehuvud och avgöra vilka skötsel- och underhållsinsatser som bör vidtas. Området ska enligt fru Curmans önskan för all framtid bevaras som ett naturminnesmärke. Särskild vikt ska läggas vid klippornas bevarande.
En omfattande samling av skrifter och artiklar om Calla Curman och Stångehuvudområdet finns på Stifelsens hemsida.
