Udden i Hunnebostrand

Här kan du lyssna på Uddens berättelse. Berättelsen finns även som text längst ner på sidan.

Udden i Hunnebostrand

Hunnebostrand var ett fiskeläge tillhörande, som namnet säger, gården Hunnebo. De första invånarna var strandsittare – folk som bebodde hus vid bryggan/fiskeläget men som inte ägde marken själva. Strandsittare går att jämföra med torpare, men med näring i fisket i stället för jordbruket. Fiskeläget är omnämnt redan på 1500-talet i samband med en sillperiod – när ofantliga mängder sill fanns i vattnen utanför västkusten och som skapade en tillfällig industriboom som lockade många att flytta ut till kusten. Då låg här ett hundratal bodar/stugor som beboddes av allt från hantverkare som behövdes – tunnbindare, skomakare – men till störst del av fiskare. 

Den inre hamnen i Hunnebostrand, i väl skyddat läge innanför St Görans ö och Fiskholmarna, har sedan dess varit full av båtar av olika slag. I början av 1800-talet avtar den senaste sillperioden, och i Hunnebostrand inriktar sig de kvarvarande fiskarna – ungefär ett trettiotal – på att fiska hummer, vilket visar sig hållbart och kring 1840 är det återigen flera hundra invånare i Hunnebostrand.

Nu kommer också nästa näring som får samhället att fortsätta florera, expandera och utvecklas – granitindustrin.

Hunnebostrands skyddade hamn, redan väl etablerad och med kända vatten och farleder, med möjlighet till utökning av djuphamnar norrut längs vattenkanten, och flera stora berg med granit av bra kvalitet. Detta lockar lokala entreprenörer och nationella stenbolag till att starta upp stenindustrier i Hunnebostrand.

Den första kända affärsmannen som bryter sten i Skalberget är Otto Strömman från Göteborg. Han börjar år 1863, och utlastning sker då från Hästedalen, ungefär vid nuvarande badplatsen. Strömman startar med hjälp av en stor beställning från Göteborgs stad på kaj- och trottoarsten. Ganska snart tas driften i Skalbergen över av F.H. Wolff från Karlskrona. Han kom ursprungligen från Tyskland, och hade kontakter i behov av stora kvantiteter kajsten till de tyska örlogshamnarna i Wilhelmshaven, Kiel och Hamburg. År 1869 var 70–80 personer redan sysselsatta i Skalbergen. Under 1800-talet började allt fler städer i Europa stensätta sina gator och stenföretagen började inrikta sin produktion på gat- och kantsten. I Skalbergen bedrivs stenhuggerier långt in på 1900-talet, och här anläggs även en så kallad Knottfabrik där gatstenstillverkning i industrialismens anda ska standardiseras och effektiviseras med hjälp av maskiner. I Skalbergen är också firman Huvudsta stenhuggeri aktiva, med långvarig drift om än i mindre skala till särskilda beställningar i samband med byggnationer i Stockholm – Stockholmsbrottet kallat.

Bröderna Nielsen från Norge startade stenbrytning på Udden i slutet av 1890-talet. De hade tidigare redan startat stenbrott med gatstenstillverkning under sin firma J&A Nielsen år 1864 vid Lahälla, längre söderut i Hunnebostrand.

I början av 1900-talet formerades behovet av både muddring av inre hamnen för att göra den djupare, och anläggandet av en kaj särskilt för utlastning av sten vid Udden där vattnet var djupare. Samtidigt börjar en omläggning av Hunnebostrand till ett eget livaktigt municipalsamhälle att ta form. Invånarantalet ökade från 243 personer år 1860 till 1 832 personer år 1930. Fiskenäring och stenindustrin – utöver de verksamheter och hantverkare som samhället krävde och innefattade – var hörnstenarna för Hunnebostrand. Men utan stenindustrins inflyttning hade samhällsutveckling inte skett så fort och i den utsträckning det nu gjorde, och 1916 omnämns stenhuggeridriften som samhällsbefolkningens huvudnäring.

Många är de stenbolag som varit aktiva i Hunnebostrand. Lüttense är en annan stor aktör med verksamhet kring Hästedalen. Flera av de första bolagen och stenbrotten omvandlas, och/eller köps upp av andra aktörer. Nielsen till exempel blir så småningom Förenade Granitindustrier AB, och utökar sin verksamhet genom att överta bland annat stenbrott och bolag verksamma i Uleberg. År 1946 köpte A.K. Fernström från Karlskrona stenhuggeriet på Udden. Skandinaviska Granitindustrier – med säte i Göteborg – hette tidigare Halmstads stenhuggerier, och dom anlägger även ett storbrott och en verkstad på Lahälla.

I efterkrigstiden fick industrin ett uppsving, inte minst fanns ett behov av byggnadsmaterial till uppbyggnaden av sönderbombade städer i Europa. Stensågar för ändamålet att skapa fasadsten, och även dekorsten och gravstenar startas upp av de kvarvarande stenbolagen. Sågarna och finstenshuggeri tar över efter gat- och kajstenstillverkningen som gått ner i takt med att nya material börjar användas till infrastruktursprojekt – betong, stål och asfalt. De sista arbetarna varslas i Sotenäs av ett av de kvarvarande stora bolagen Fernströms AB 1977. Kooperativa bedriver ett bra tag verksamhet i stenbrottet i Evja. Sedan 2000-talet är dock stenbolagen färre och stenindustrin betydligt mindre i Bohuslän än när den historiska epoken stod på sin topp. Men än idag bryts bohusgranit, och inte minst Hallindens Granit AB fortsätter att leverera sten och granitprodukter till nybyggen i våra städer – och inte minst till konstnärer och hantverkare som för stenhuggartraditionen vidare.

Hunnebostrand kan räknas som ett centra för stenhuggeriverksamheten i Bohuslän, och ett stenhuggarsamhälle av stor betydelse för den historiska epoken. Men över hela Sotenäset, både längs kusten, på öar och in mot inlandet tas flertalet stenbrott upp. I Hunnebostrand, precis som i alla andra stenhuggarsamhällen, var det ett stenbrott i var och varannan trädgård. Om inte till förtjänst så för eget bruk. Utsmyckningar, grunder, trappor osv vittnar om stenhuggarnas hantverk och avtryck i stenhuggarsamhällena – ja egentligen i alla Bohusläns kustsamhällen.