Inspelningen finns även i textformat längst ner på sidan.

Berättelsen om Sibirien i Tanum

Med start i södra Bohuslän kring 1840, 50-talet tar sig granitindustrin norrut och fler och fler stenbrott etableras. Av bolag som expanderar och lokala aktörer som ser möjligheten i att få en del av kakan. I Norge har industrin ungefär samma utveckling skett, men industrin rör sig istället söderut.

I mellersta delarna av Granitkusten, Tanum, kommer därför stenbrytning i stor skala igång ett par årtionden efter starten, från 1870 och framåt. Nu hade markägare förstått värdet på sina berg, under industrins vagga förekom till viss del en form av baggböleri av stenbolagen – alltså att dom köpte upp eller hyrde berg till ett lägre pris än vad det egentligen var värt och gav i utdelning. Längre fram i tid – och norrut – hade markägarna lärt sig detta, och kunde begära rimligare priser.

I trakten kring Hamburgsund fanns gott om sjöfart, redan etablerade last- och fiskehamnar. Stenbolag från både Norge och sydligare delar av Bohuslän undersöker bergskvalitet längs Tanums kust, och etablerar stenbrott. Detta gör att i Tanum finns flera bolag etablerade samtidigt.

Norska NS Beer köpte inte området Sibirien, utan fick arrendera från gårdarna Kanebo, Ytterby och Hee, med Heestrand fiskeläge. Ett område som var glest befolkat med fiskare och torpare med sina familjer.

De nya arbetsplatserna gör att befolkningsökningen ökar markant. Med stenindustrin kom därför samhällena att utvecklas och nya etableras. Stenhuggare och deras familjer bosatte sig kring stenbrottet, intill här blev Heestrand ett tydligt stenhuggarsamhälle. Industrin drar även in pengar till bygden. Det byggdes arbetarbostäder av bolagen, utöver det egenbyggda hus och rumsuthyrning i befintliga torp och gårdar.

Denna samhällsutveckling sker i en tid som saknar statlig eller kommunal välfärd, med kort skolgång. Industrins arbetarrörelse kämpar för ökade rättigheter och rättvisa, alla har det knapert men alla borde få det bättre. Gemensamma insatser, såsom Folkets husföreningar och kooperativa handelsföreningar bildas under sent 1800-talet i Heestrand för att stärka samhället.

Det skrevs och fastställdes särskilt Reglemente och Ordningsstadgar för att befrämja allmän säkerhet, sedlighet och ordning vid stenhuggerierna i Svenneby församling. Reglementet omfattar 17 paragrafer och 17 ordningsstadgar. Dessa tar upp både moraliska och religiösa levnadsregler, bland annat försök till att hjälpa de ofta fattiga familjerna att hushålla med sina pengar genom att till exempel förbjuda spelande och supande. Men dom försöker också kontrollera så att arbetarrörelsen inte ska växa sig för stark. Bolagen, och politiker såg med viss oro på att arbetarrörelsen fick fäste, och skapade till exempel förbud mot att möten hölls i bolagens, eller andra officiella, byggnader. Även detta var en stark anledning till att ett Folkets hus byggs i nästan alla stenhuggarsamhällen.

Även de som inte aktivt arbetade i stenbrottet gjorde sitt för att öka sin egen inkomst och samhällets serviceutbud. I Heestrand startades det matlagning och syateljé, uthyrning av rum eller sängplats, mest till ensamstående stenhuggare. Så småningom kom pensionatverksamhet igång, bageri och andra affärer. Allt detta genom företagsamma kvinnor.

Sibirien är ett stenbrott som tydligt visar det tekniska och hantverksmässiga yrket. Samtidigt är det beläget på en plats som ger insikt i vilket slags landskap granitindustrin bedrevs i. Utsatt, kargt och hårt. Men havets vattenvägar var en förutsättning för att industrin kunde bedrivas. Och idag är platsen ett välanvänt rekreationsområde som bjuder både naturupplevelse med historisk omfattning.