Hällevadsholms berättelse

Hällevadsholms berättelse

Före 1855 fanns inte namnet Hällevadsholm. Omkring år 1900 låg bara några småhus i trakten, utöver gårdarna här runt Svarteborg kyrka. Vägen mellan Uddevalla och Strömstad gick genom inlandet, förbi Svarteborg, längs den fanns det tre handelsbodar i området. Bohusbanan som kom 1903 gjorde det möjligt, och nödvändigt, för en ökning av boende och verksamheter i det nya samhället som växer fram runt järnvägsstationen. Affärer flyttade hit, en skola byggs och fler och fler verksamheter tillkommer. I stationshuset startade också en poststation, och här anläggs ett banvallsområde med stickspår och lastkaj.

Granitindustrins etablering längs Bohusbanan, kring 1906–1907, ger samhällets expansion ytterligare en knuff, inte minst genom inflyttning av fler människor. Under 1920-talet fylls samhället på med ytterligare, och för tiden moderna, verksamheter. Bilstation – som senare utvecklas till taxiverksamhet, lokalkontor för bank, bageri, kafé, lägenhetsbebyggelse – hyreshus för arbetande inom de olika industrierna och affärsverksamheterna på orten. Skrädderi, hotell, kvarn, smedja, såg och trävaruaffär är några exempel. Längre fram startas också andelsmejeri för mjölkbönderna runt omkring. Det finns en cykel-, radio-, tv- och skoaffär. Dessutom utvecklas industrin med tiden, och när stenbrytningen avtar startar ett cementgjuteri – det nya materialet som till viss del tar över granitens roll inom bygg- och anläggningsbranschen. Här låg även bilverkstad, snickeriverkstad, syfabrik och längre fram såklart även pizzeria. Hästkörarnas roll under stenindustrin kan också sägas leva kvar i dom lastbilsåkerier som bedrivs med säte i Hällevadsholm under senare tid.

Bohusbanans tillkomst, ihop med att bergen visar sig bestå av granit av bra kvalitet, inte bara det utan också attraktiv utifrån sin färg, är avgörande för att stenbrott tas upp kring Hällevadsholm.

På Klevberget norr om Hällevadsholm och i berget ovanför hyreshusen på Falkens väg – det så kallade Hotellberget – fanns stenbrott. I Kvarndalen intill samhället drev Wilhelm Olsson, sonen Gösta Olsson och Oscar Hermansson stenbrott. Efter första världskriget startar stenbrytning vid Alnässjön när Karl Andersson (Anderssons Stenprodukter) tar upp storbrott. Industrin lever kvar länge på orten i och med stensågarnas verksamhet ända fram till 1970-talet. Inte minst är det den attraktiva färgen på Rabbalshedegranit som sågarna arbetar med att ta fram gravstenar och skivor till inredning utav.

Det stora bolaget Kullgrens Enka AB, och även Vegarde från norska sidan ska också ha varit aktiva i området, men deras verksamhet går ner under 1930-talets ekonomiska kris, något som påverkar de anställda här i området. Det är några bolag, med bland annat Kullgrens i spetsen, som överlever krisen och växer sig stora genom att köpa upp eller tar över stenbrott och företag och bolag över hela Bohuslän. Därför är det också dom som generellt bedriver verksamhet längst under stenindustrins historiska epok. Därför är det också dom som ofta finns kvar i folkminnet, då dom som arbetade i slutet av industrin – och som har kunnat berätta om sitt arbete och liv för efterlevande – oftast var anställda av just dessa bolag. I Hällevadsholm har vi däremot en annan historieskrivning. Stenbrytning bedrevs här till störst del av lokala företag, som också fortsatte vara de som bedriver stenbrott och stenindustri här – och är fortsatt än idag.

På 1940-talet utfördes en nykartering av Sveriges granitområden och norra Bohuslän indelades i ett antal distrikt. Rabbalshede/Hällevadsholm bildade ett eget distrikt, framför allt på grund av förekomsten av den blå eller blågrå så kallade Rabbalshedegraniten just här.

Granit har haft många användningsområden. Kvarn- och trappstenar till gårdarna i Bohuslän, gatsten och kantsten längs vägar och i städer. Pappersvalsarna till England som bröts särskilt av graniten just härifrån. Gravstenar och monument, statyer och fasadutsmyckningar.

Redan för tusentals år sedan nyttjades graniten av människor. För att markera ut något, skapa en miljö, markera ut något. Monumentala lämningar i form av gravhögarna på bergen längs kusten och vattendrag, gravfält med stensättningar, runstenar, domarringar och andra stenformationer. Monument som vi idag kanske inte exakt vet vad de stod för – men att något avsetts att manifesteras kan vi anta. Ett nära exempel är gravfältet på Stenehed strax utanför Hällevadsholm. Gravfältet består bland annat av gravhögar, stensättning, rester av en domarring och en skeppssättning, där det idag står kvar nio stycken stora, resta stenar i en rad.

Dagens offentliga konst kan koppla ihop dessa tankar – från en dåtid med nutidens. Att resa ett monument och stenar över någon, utsmycka vår omgivning eller för att markera en plats osv. Helt enkelt manifestera något.

StoneZone – den konstnärliga mötesplatsen i Hällevadsholm – samlar konstnärer från hela världen med natursten som gemensam nämnare. Deras verksamhet består till stor del i att smycka ut vår miljö – också särskilt med materialet sten. StoneZone och aktörer inom stenkonst håller liv i både traditionen att resa monument, manifestera händelser, personer och platser. Men också i hantverket, materialet och industrin kopplad till den bohuslänska graniten.

De senaste årtiondena i Hällevadsholm har gått vidare i samma spår. Verksamheter och människor har kommit och gått. När E6:an drogs om och inte längre gick genom samhället drabbade det i viss mån Hällevadsholm negativt eftersom färre människor rör sig förbi och nyttjar verksamheterna på orten. Ur trafiksäkerhetssynpunkt är den bredare och rakare E:6an däremot en klar förbättring då det fick bort den tunga trafiken från de slingrande bohuslänska småvägarna. Något som däremot levt kvar i samhället oavsett yttre omständigheter är föreningsrörelsen. Hällevadsholms idrottsförening med flera årtionden på nacken är fortsatt aktiv och tillför samhället. Även Folkets hus – en rest från stenindustrin och arbetarrörelsens tidevarv – är fortfarande en samlingsplats i samhället och än idag föreningsdrivet.