Berättelsen on Malmön

Malmöns berättarbänk – Kvarnstenen – är ett minne från den 135 år långa brytningen och förädlingen av granit på Malmön. På ön har tillverkats över 1000 sådana här kvarnstenar. Denna är en varg. Varg kallades ett stenarbete där något gått fel i ett sent skede och inte kunde gå till försäljning, utan blev kvarlämnad.

Stenindustrin i Bohuslän startar och expanderar i takt med industrialiseringen och urbaniseringen av Sverige under 1800-talet. Material behövdes till infrastruktur, vägar, broar och hamnar, till bostäder och offentliga byggnader.

En så lång tid av kontinuerlig stenbrytning – 135 år – har skapat många synliga spår över hela ön. Bebyggelsen har präglats av bolagets insatser och de boendes yrke. Hus med stenkällare, trappor och grindstolpar är tidstypiska detaljer från denna tid. I stenbrotten på västsidan går det att utläsa hur stenhuggarna nyttjat granitens egenskaper: de höga brottväggarna, pallar, bottnar och slag och dess klyvbarhet i nästan vinkelräta plan. Det är möjligt att betrakta kranfundament, borrhål, kilhål och följa teknikutvecklingen inom stenhuggeriet över tid. Året om, i så väl solsken som storm, är bergen runt om där berättarbänken står, ett välbesökt rekreationsområde. Förstås för havet och naturen men inte minst för den atmosfär som platsens historia skapar. Här går du bland utkilade block, putsskärv och skrottippar. Spåren i berget ger en mycket säregen upplevelse som minner om stenhuggarnas arbete på ön.

Stenindustrin på Malmön

Under 1830-talet finns beskrivet hur fångar från Marstrands fästning togs över till Draget på Malmön för att hugga granit till förstärkning av fästningen. År 1842 fick redaren och grossisten Carl August Kullgren tillsammans med ingenjören Nils Ericson rätten att bryta sten på Draget. Stenbrytningen startade omgående, och sten tillverkades bland annat till Ericssons bygge av Trollhättekanalen och slussarna. Två år senare var Kullgrens bolag etablerat som stenhuggerifirma på Malmön, och efter Carl-Augusts död tog hans hustru Ulrika och sonen Ivar över verksamheten under namnet Kullgrens Enka.

Från 1850-talet och framåt växte verksamheten, och det levererades sten för att bygga kajer, slussar, broar, trappor, gravstenar och monument, både till Göteborg och andra svenska städer och till länder i Europa såsom Tyskland, Holland och England samt till Sydamerika med Argentina och Cuba som exportnationer.

Till en början bedrevs stenhuggandet i småbrott ute i bergen på Draget och bort till Myren mitt på ön. Här arbetade stenhuggarna med att själva välja ut berg, bröt ytstenen, och högg till den på plats. De första storbrotten togs upp runt platsen för berättarbänken. Dom kallades Cubabrottet och Klockebrottet. I storbrott bröts stenen av dagsverkare ur ett djupare stenbrott och blocken fraktades till stenhuggarnas arbetsplatser. Stenindustrin bedrevs helt med handkraft fram till elektricitet och tryckluft började att användas i början av 1900-talet, men slutskedet av produktionen bestod fortsatt av tillhuggning med mejsel och hammare.

Ett polervek och en bockkran byggdes på Draget under 1870-talet. Nu kunde tillverkningen av allt större och tyngre konststensarbeten utvecklas. Här tillverkades polerade pelare, gravstenar och statyfundament. Några välkända konststensarbeten är bland annat John Ericssons masuoleum i Filipstad och granitpelarna som står inne på Riksbanken i Stockholm.

På 1890-talet blev Kullgrens Enka ett aktiebolag, och nu köpte bolaget hela Malmön för att utöka sin verksamhet och tillverkningen av gat- och kantsten tog fart. Efterfrågan på gatsten var hög och kom sig av att det började byggas stenbelagda vägar för det växande antalet bilar. Ett nytt storbrott togs upp inne i samhället, ”Fiskelägsbrottet” och snart följde fler storbrott västerut och norrut på ön. En utlastningskaj anlades vid Grönvik och en järnväg byggdes ner till hamnen.

Stenhuggarsamhället

Stenindustrin krävde mycket arbetskraft, och Malmöns potential lockade många stenhuggare hit. Inflyttningen av arbetskraft medförde att öns samhälle växte. Befolkningen uppgick under början av 1900-talet till omkring 1 700 mantalsskrivna personer, vilket kan jämföras med dagens knappa 260 helårsboende. Verksamheten och befolkningen växte så snabbt att det krävdes insatser från bolaget för att ordna med boende till dom nyinflyttade. Kullgrens byggde hus som såldes till deras anställda, och baracker med lägenheter som hyrdes ut. Tomter arrenderades även ut till stenhuggare som byggde sina egna hus.

Industrin omvandlas

Nya stenbrott tas upp ända fram till 1950-talet, och Kullgrens verksamhet på ön pågick i stor skala under dessa 100 år. Med vissa dalar i produktionen i samband med världskrig och ekonomiska kriser så står sig ändå bolaget och industrin på Malmön. Kullgrens Enka etablerade sig på många platser, och blev till slut en ledande aktör inom granitindustrin i Bohuslän. Bolaget och stenindustrin här på ön lades till slut ner 1977-78.

Under mitten av 1900-talet, i samband med nya semesterlagar kommer en ny våg av besökare till Malmön. Ön kunde då erbjuda fyra pensionat och fina möjligheter till bad och rekreation. I takt med stenindustrins nedgång sker en utökad omvandling av öns näring till att ta emot och husera semesterfirare, badgäster, sommarboende och båtsemestrare. Nu började det Malmön vi känner igen idag att ta form.